Om detta är början

Varning för uppsats. Skriver långt och detaljerat när jag är förbannad.

Skönt att veta att man blev av med Murphy’s dag så tidigt denna månad.
Ni som inte är känd med begreppet Murphy’s lag bör besöka google eller wikipedia, för alla drabbas av lagen även om man inte känner till den.
Vetskapen om att systemet alltid kommer att äga en, gör att man blir förberedd på att den dagen kommer förr eller senare.

Iallafall har jag väntat på en spårvagn i 25 minuter och det resulterade till att jag kom cirka 90 minuter försent till jobbet. Stod på starthållplatsen för spårvagnen och såg hur chauffören nästan hånlog mot mig när han satt i värmen och väntade ut tiden. Sedan när jag väl kom i centrum så korrensponderade såklart ingen buss eller tunnelbana. När jag snällt fick veta att jag skulle få vänta 20 minuter till så började regnet falla.

Tryck på läs mer om du vill fortsätta läsa om denna helvetesdag.

Detta hade varit en helt vanlig Murphydag om jag inte skulle jobba 3 pass på 2 dagar. Jobbade onsdag 07.00-16.00 och sedan 23.00-07.15 för att starta torsdagen med 08.00-16.00. Känns som jag kommer gå miste på lite sömn då jag samtidigt ska på handbollsträning klockan 20.00 på kvällen.

Men nu blickar vi mot gladare toner. Har varit på upplärning i tre dagar på ett nytt företag och jag vet egentligen inte hur mycket jag kan blogga om jobbet. Men så länge jag inte säger vart jag jobbar eller berättar om jobbdetaljer så tycker jag det inte borde falla under sekretesslagen. Berättar trots allt om mina egna personliga  upplevelser och de brukar (av någon anledning) sluta i bloggmaterial.

På min nya reception jag sitter i så finns det ofantligt lite att göra. Jag kan inte förstå hur de kan betala någon för att sitta där. Jag kom överrens om med min upplärare att jag skulle se första dagen och testa andra dagen för att sedan köra själv tredje dagen.

Efter 2 timmar så hade jag lärt mig hela jobbet, tog emot besökare och svarade i telefonen. Min handledare blev då helt sysslolös. Som handledare kan du reagera på två sätt: antingen luta sig tillbaka och njuta över att man överfört kunskap på så kort tid eller bli sur för att folk inte längre behöver sina tjänster.
Min handledare valde det senaste alternativet.

Det börjar med att jag kommer tillbaka från en toalettpaus och hör att telefonen ringer. Jag springer tillbaka och sätter mig på den närmsta stolen för att svara. Då hör jag hur någon skriker från bakrummet att jag inte fick sätta mig där. Det var hennes stol och sedan fick jag veta alla inställningar som gjorts för att anpassas till henne.
Fair, tänkte jag och satte mig på andra stolen och svarade i telefonen.

Dag två startade med att jag kom precis klockan 08.00 då centralbordet egentligen ska öppna. Jag fick en redig utskällning och hon berättade att jag måste öppna 07.55 även om vi inte börjar jobba före 08.00.
Fair, tänkte jag och öppnade som vanligt.

Värt att nämna vid det här laget så pratar vi knappt med varandra. Jag sitter och kollar aftenposten.no och hon sitter bakom mig helt tyst. Jag jobbar på medan hon sitter på sin stol. Då blev jag lite nödig så jag gick på toaletten och när jag kommer tillbaka så ser jag att hon sitter på ”min” stol.
Detta är allt för underbart tänkte jag. Hur ska jag utnyttja denna chansen. Först gjorde jag mig säker på att det inte bara var för en stund hon satt där utan lät henne sitta där i 5 minuter. Sedan tänkte jag på följande alternativ:
1. Ska jag ge henne en redig utskällning och hänvisa henne till sin specialanpassade stol
2. Ska jag låtsas som jag inte sett det och se om hon försöker byta stol när jag inte ser det
3. Ska jag bara skita i det och surfa på nätet igen..

Jag valde en kombination.
När jag väl kom in bakom receptionen såg jag att hon kollade mailen. Hon läste så noggrant så hon hade missat att jag ställt mig bakom henne. Jag ser att hon kollar upp mellan imellom för att se om jag kommit tillbaka.
GULDLÄGE!
Jag ställer mig lite närmre, rätt bakom henne. Står där i säkert 5 minuter. Då smyger jag lite närmare och närmare.
Tillslut är jag 30 centimeter bakom henne och andas. Hon reagerar inte.
Jag tänkte om jag gör mig större så kanske hon märker något (man brukar ha på känn när någon stirrar på en bakifrån).
Så jag spänner alla muskler i kroppen, lägger armarna i kors och drar på det bredaste skelögat i denna världsdelen rätt i nacken på henne.

Hon reagerar inte äns. Då börjar min lek bli lite tråkig när min handledare saknar både känsla och periferiseende. Jag sätter mig sakta på hennes stol i hopp om att hon skulle märka det och rullade sakta emot henne.
När jag så gott som hade rullat förbi henne hoppar hon till så hennes hårbotten skrapades längs taket. Tror nästan det fastnade en hårtuss i taklampan.
Om hon hatade mig innan detta så hatar hon mig garanterat nu.
Nu pratar vi inte alls med varandra.

Efter detta så gjorde jag ingenting rätt. Jag fick skäll när jag svarade på porttelefonen på fel sätt. Jag fick skäll när jag sorterade posten på mitt sätt och så vidare. Fick inte äns lägga pennan på skrivbordet på mitt egna sätt för det störde hennes ordning.
Detta förklarades sedan med att hon är en perfektionist.

Har därför ändrat min CV från att stå att ”jag arbetar gärna i grupp” till ”jag arbetar gärna i grupp om jag får möta gruppen först”.